Áfram Ísland – och andra berättelser från Trondheim
För drygt nio månader sedan fick jag veta att jag har blivit antagen till Nordkurs i Trondheim. Mina kunskaper om staden vid Nidaroselva var ganska begränsade innan jag åkte dit. Jag visste att Norges mest framgångsrika fotbollsklubb genom tiderna, Rosenborg, kommer därifrån och att min familj hade besökt staden i slutet av 1980-talet, alltså innan jag själv föddes. Som ett minne från den där resan hade mina föräldrar köpt ett par trollfigurer med Trondheim – t-skjortor på sig. Redan vid tidig ålder minns jag att de där figurerna stod i bokhyllan och tittade på mig. Nu var det dags för mig att upptäcka deras hemmaplan.
På morgonen av 19 juni tog jag båten från Åbo mot Stockholm. Jag tillbringade natten i Arlanda flygplats för att fortsätta mot Trondheim via Oslo i morgon bitti. Flygresan gick smidigt. Under flyget mot Trondheim började jag inse att nya språkliga utmaningar väntar på mig. Som målsättning för min vistelse hade jag att försöka klara mig på norska i varje situation då när jag är ensam. Jag hade nyligen avlagt kursen Norska i grannspråksperspektiv och kände mig relativt bekväm med språket. Ett lyckat försök att köpa bussbiljett med studentrabatt var en bra början.
Under vistelsen i Trondheim bodde jag i Moholt studentby tillsammans med mina kurskompisar. Det kändes ganska hemtrevligt direkt från första dagen; man kunde nästan inbilla sig vara i Studentbyn i Åbo. Jag delade lägenhet med kurskompisarna Karoliina, Eeva och Taru. Moholt ligger drygt 3,5 km söder om byn (dvs. centrum) och ungefär 2,5 kilometer från universitetscentret i Dragvoll. Eftersom det inte var särskilt billigt att ta bussen (drygt 25 NOK per enkelbiljett) så gick vi en hel del varje dag. Redan vid första dagen i kursen kändes det väldigt lätt att umgås med andra deltagare och en stark laganda utvecklades ganska snabbt.
Dagarna i universitetet följde samma schema med några undantag. Föreläsningarna började kl 10 och tog slut kl 15. I Norge brukar man hålla en kort paus efter 45 minuter, vilket är rätt så fint tänkt tycker jag. Varje dag hade vi 75 minuters lunchrast. I början av kursen handlade föreläsningarna mer om språk för att sedan fortsätta med litteratur. Det bästa med pluggandet var att man blev van vid att höra olika norska dialekter, eftersom föreläsarna kom från olika delar av landet.
På fritiden brukade vi upptäcka staden. Midsommardagen bjöd på ett av de underligaste äventyren jag någonsin varit med i. Vi beslöt oss att ta en titt på Gråkallbanen, som är verdens nordligste trikk (sv. världens nordligaste spårvagn) tillsammans med Andreas och Taru. Först gick vi nere till byn och fortsatte med trikken mot slutstationen Lian. Innan jag åkte till Trondheim hade jag läst att fjället Gråkallen skulle ligga någonstans i närheten av Lian. Taru fortsatte hemåt med trikken, medan Andreas och jag bestämde att gå hela vägen till Gråkallen. Idén kändes kanonbra för en stund. Vi inbillade oss att vägen till Gråkallen skulle vara lätt att gå, men verkligheten slog oss rakt i ansiktet ganska snabbt…
Först följde vi en stig som tog slut plötsligt. Andreas hade GPS med sig så vi fortsatte framåt ändå för att komma till en relativt stor myr. Myren såg torr ut och däremot bestämde vi att följa vägskyltarna mot Gråkallen. Med en smula blöta fötter hittade vi vägen bort från myren. Drygt en timme senare var vi äntligen på toppen av Gråkallen. Vi kunde dock inte ta spårvagnen tillbaka till centrum, eftersom det inte gick att betala biljetter med kort. Det betydde att vi var tvungna att gå hela vägen till Moholt. Cirka 25 kilometer och 19 000 steg senare var vi framme.
Fotbolls-EM var på gång och vi brukade se på Islands matcher tillsammans med gänget. Åttondelsfinalmatchen mot England blev en riktig höjdare både spel- och stämningsmässigt. Vi brukade titta på matcher i puben Lille London. Där satt vi tillsammans med cirka 40 islänningar bosatta i Trondheim. Islänningarna sjöng nationalhymnen och hejade superivrigt på sitt lag. Stämningen gick ner lite grann efter England tog ledningen. Island lyckades kvittera tack vare Ragnar ”Raggi” Sigurðsson och hela våningen exploderade efter Kolbeinn Sigþórssons mål på 18. minuten. England förlorade matchen och vi jublade tillsammans med islänningarna.
En vecka före avresan arrangerade universitetet en resa till gruvstaden Røros som ligger cirka 150 kilometer sydöst om Trondheim. Vi fick ett omfattande inblick till gruvindustrin och dess historia genom att besöka gruvmuseét och Olavsgruvan. Dessutom fick vi njuta av kortreist (no. lokalproducerad) mat samt strålande vackra vyer kring staden. I Røros kändes det faktiskt som om man var någonstans i Lappland, fast staden ligger mer eller mindre på samma breddgrader med Vasa.
Till sist vill jag ge lite tips för de som är intresserade av att fara till Nordkurs. Trondheim är en väldigt fin stad med färggranna trähus, vacker natur och trevliga människor. Allt var riktigt välplanerat i universitetet och man kunde alltid lita på det att personalen hjälper en ifall man har problem. Hur gick det med min målsättning sist och slutligen? Jag klarade mig på norska i alla situationer när jag befann mig ensam (t.ex. i matbutiken/postkontoret/bostadskontoret, osv.). Söker man någonting negativt av vistelsen så finns det en nackdel. Det kan hända att det finns köksredskap i lägenheterna, men det varierar väldigt mycket. I vår lägenhet hade vi bara en liten kastrull och en ugnsplåt, vilket betydde att vi använde mestadels bara ugnen för att laga mat. Prismässigt är Trondheim en aning dyrare än Åbo (you have been warned). Deltar man i Nordkurs så lär man känna sig nya fina människor från andra nordiska länder. Detta är den viktigaste saken som följer med mig – drygt ett halvt år senare.
Mer information om Nordkurs: http://nordkurs.org
”Trondhjæm, Trondhjæm å allj som itj e trøndera e dom dom dom…”
Two Fat Kids In A Tub – Trønder-Rap
Pekka Toivonen